Jag blir så glad när jag ser att ni hänger här även fast jag inte ska skriva mer.
Anledningen till att jag skriver nu är för att säga att blogg nr.2 är öppen! Den heter så mycket som: www.rebellepics.blogg.se
(jag har fortfarande inte lärt mig att länka nej).

Ses där.

Puss!

I studentpresent fick jag en dagbok av en gammal balettlärare. Hon rekommenderade mig att skriva i den i ett år nu, sedan gömma den och plocka fram den om 20 år igen. Då denna tanke har frestat mig väldigt länge bestämde jag mig för att jag minsann skulle bli dagboksskrivare - offline. Så mina tankar, funderingar och andra märkliga ting jag har för mig kommer numera hamna i en bok som endast är öppen för mina ögon, för att vara övertydlig: Jag kommer inte skriva i denna blogg mer. Till er stackare som blir alldeles förkrossande kan jag glatt meddela att jag, tillsammans med Filip, kommer starta en fotoblogg som kommer bli alldeles.. alldeles.. underbar! Länkar här när sidan är uppe.

So long suckers!
Isabelle

Imorgon gör jag det absolut sista som har med plugg att göra på väldigt många år.
Att det absolut sista råkar vara ett prov på fem timmar som sammanfattar en 200 poängs kurs är en helt annan femma.
Filip föreslog att vi ska sätta en öl brevid provet som man kan öppna när man skrivit det sista ordet. Luta sig tillbaka, låta det välbekanta ljudet av öppnandet sprida sig i klassrummet, ta en klunk, säga "aaaaahhhhh" och njuta av friheten.

Jag tycker det låter som en skaplig idé.

Lloret de Mar mina damer och herrar. För att fira att vi om en och en halv vecka är fria själar har vi åkt till Spanien för att upptäcka dess fantastiska kultur, gå på mängder av museum och meditera över vår framtid. Jag kan lova er att vi kommit fram till mycket kloka ting i botten på våra en liters drinkar som serverades i hinkar. Om det var några tavlor eller ej på discoteken lade jag inte märke till av olika anledningar men att stå och dansa med slutna ögon och bara låta musiken ta hand om en slår vilken Leonardo da Vinci tavla som helst. När det gäller framtiden har jag inte kommit fram till mer än att jag har pluggat så pass mycket jag är gjord för att plugga nu och är mer än redo för att bryta min vardag och inte öppna en bok till som inte är en roman på väldigt länge. Att vi hade extremt roligt i Lloret de Mar och att man nu gillar alla ännu mer än vad man gjorde innan förvärrar väl en del eftersom en del farväl snart kommer äga rum med eller mot vår vilja. Nu ska jag sluta vara sentimental och göra lite nytta. Adios amigos.

Jag känner för att svära. Vulgärt, högt och argsint. Som ni förmodligen redan lagt märke till svär jag så gott som aldrig men NU, nu känner jag lust att packa ner alla känslor (som mest är positiva faktiskt) för allt som kommer hända den närmsta månaden och bara släppa ut det i form av svordomar. Fråga mig inte varför. Jag vet inte varför.

Igår tog jag årets första dopp och gjorde en repris imorse för att sedan ligga på stenarna och sola tills det var dags att dra på sig skjorta och kjol för att cykla till mitt jobb som inte har hört talas om luftkonditionering. Att säga att det var varmt i köket är en underdrift. Det var hett. Mellan varven stod jag och knaprade isbitar och vi servitriser turades om att ställa oss i frysen. En helt vanlig arbetsdag alltså. Min chef sa i alla fall att jag var "fucking amazing", alltid något.

To do list:
Åka till Costa Brava
Gå på bal
Festa under studentveckan
Gå på lärarmiddag
Ta STUDENTEN
Åka till Hulstfred (?)
Fylla 19

Jag har ingenting att klaga på för tillfället.

Min brors flickvän har flyttat in i hans rum och med sig har hon sina djur. Vilket för mig in på ett väldigt kärt ämne för mig: mina framtida husdjur. Filip brukar ha mycket kul åt mina drömmar men viktigt att poängtera är att jag är fullt seriös med mina väl utvalda husdjur. Framförallt vill jag ha en tiger, en isbjörn och en apa. För mitt eget bästa borde jag kanske avsluta min lista där för att inte förlora all eventuell respekt ni kanske har för mig men nu struntar vi helt enkelt i det. Näst på tur står kycklingar. Jag vill ha mängder med små gula, lurviga kycklingar. De ska helst inte växa upp, för jag är inte intresserad av några vuxna kycklingar. Efter det vill jag ha ett lejon, en björn, en giraff, en panter, en koala, en tvättbjörn, mängder med katter, en schäfer, en talande papegoja och en gris.

Denna lista brukar fyllas på efter hand men så här ser den ut för tillfället. Föreställ er nu hur mitt hus kommer se ut. Hur alla dessa djur och jag ska leva i symbois tillsammans. Hur tigern och jag ligger sked och sover samtidigt som det klättrar kycklingar över våra ryggar.

Ser ni det?
Visst är det underbart!

Man möter ganska underliga personer på mitt jobb som man kan skratta lite åt om man inte har något bättre för sig. Jag har inget bättre för mig.

När jag dukar av ett bord sitter det en äldre kvinna med sin man mittemot sig, de äter under stor tystnad.
Plötsligt hör man en stor suck från damen som säger "860 kalorier". Hon säger det långsamt för att orden verkligen ska sjunka in: åååååttahuuuundra sextiooooo kalloooooorieeeeer. Därefter tittar hon på sin man som drar en ännu djupare suck och svarar "hmmmm". Sedan petar de vidare maten.

Jag ler hela vägen in till köket och tänker på den uttråkade mannen som förmodligen lyssnat på hennes bantningstjat i många, många år. Jag ser framför mig hur han en dag får nog när han hör ordet "kallori" och välter hela bordet över sin fru, säger några väl utvalda ord, för att sedan ta sitt pack och pack och dra till Ibiza för att gå på stippklubbar tills han dör.

På tal om bantning, har vi ett härligt citat som sitter på väggen i köket: "Den enda dåliga mat som finns är förgiftad mat". Åt detta ler jag stort när jag äter mina VITA frallor med OST och SMÖR.

Klockan är sex på morgonen och jag stuttsar runt på jobbet. Mina arbetskamrater ler åt mig samtidigt som en våg av förvirring lyser i deras ögon, de ställer sig frågan om jag är hög, full eller bara hinkat kaffe hela natten eftersom det inte är mänskligt att vara så pass morgonpigg som jag lyckas vara jämt.

När man sedan promenerar hem i solsken från jobbet, brevid åkrar med utslagna blommor, känns livet fint. Som den frukostvärdinna i toppklass som jag är gjorde jag riktigt bra ifrån mig på jobbet idag, vilket resulterar i att jag får mer ansvar och mer jobb - Jag närmar mig alltså, sakta men säkert, alla mina resor som ligger och väntar på mig.

Allmänt förvirrad och tankspridd som jag också är har jag dock yrat runt en hel del idag. Gått in i saker, slått mig x antal gånger och lyckats hälla två stora slevar vaniljsås över en (min) portion med fisk och potatis, istället för att hälla den över en (också min) äppelkaka. Tonfisk och vaniljsås? Prova om du vill men av egen erfarenhet kan jag säga att det inte är någon höjdare precis.

Nu ska jag tvätta bort lukten av pastrami från mina fingrar och åka och pröva min balklänning.

Au revoir.

Dagens tidsfördriv för att slippa plugga: Sitta i norra hamnen med Caroline och prata om allt och inget, äta glass och njuta av solen.

Ibland är livet så enkelt, helt enkelt.

När man borde plugga finns det oändligt många saker man plötsligt kommer på att man istället kan göra.
Vad det blir varierar från dag till dag men idag blev det Mario kart hos Filip. Som för övrigt är en dålig vinnare och jag är en bra förlorare, eftersom det är det jag oftast gör. Förlorar alltså.

Det är med ett leende på läpparna jag kör in sist för femtionde gången.
Det är med sur min Filip konstaterar att han inte får något pris eftersom han redan vunnit denna tävlingen innan. Och sen skrattar vi lite, åt hur dålig jag är. Också suckar Filip lite, eftersom han tycker att det är tjatigt att vinna hela tiden.

Jag säger som Peggy alltid gjorde när hon kom hem efter en koståkningstävling "Jaa... Någon måste ju komma sist"

Det flög in en fågel i datarummet innan. När stackarn hjälpts ut i det fria igen och jag återvänt till min plats framför datorn upptäcker jag något fullständigt fantastisk! Det ligger bajs på mina psykologipapper.

En stor brun hög har fåglen lagt där, rakt på perceptions psykologin.

Jag ler åt situationen. Ser det som ett budskap från ovan, att jag ska SKITA i att plugga mer nu. Bokstavligt talat.

Hud. Hud. Hud. Det enda som hjälper mot tankar är hud.

Det har aldrig tagit så lång tid för mig, någonsin, att läsa en bok som det tagit att läsa Diva och det irriterar och fascinerar mig att boken är så obegriplig. Kafkas Processen tog möjligen längre tid. En sån där bok folk köper och ställer i hyllan för att det ser fint ut att läsa Kafka. Det ser fult ut att läsa Diva men skenet bedrar! Få böcker har berört mig så mycket och fått mig att vika in en massa sidor eftersom där finns meningar som är så bra att jag måste läsa om dem igen och igen. "Det enda som hjälper mot tankar är hud".

Det var inte alls det jag skulle skriva om men det är det enda jag har i mina tankar just nu. Förutom våfflor såklart. Och huvudvärken som påminner mig gårdagen som egentligen inte ens är värd att skriva om. Baren var fin och musiken var bra, jag vill inte vara en vetabättretyp men just nu har jag inget annat val: Malplacerad på studentfest i värld jag inte längre känner för att tillhöra. När alla hade dratt utom jag själv (Hur kommer det sig att mina kvällar i Helsingborg slutar med att alla har dratt utom jag?) kollade jag försiktigt på klockan och konstaterade att jag hade över en timme att spendera ensam i den inte alltför tysta natten. Hör av mig till Oscar som är en vänlig, vänlig själ som kände för hämta mig.

Styr mina högklackade steg mot knutpunkten samtidigt som jag försöker stänga in mig i min egen värld tills jag avbryts av en TAXI. En TAXI vars bildörr öppnas av en tjej som skriker, gråtandes, SNÄLLA HJÄLP MIG! Innan jag hinner tänka något alls har två killar på gatan sprungit fram till Taxin på gatan och drar nu ut den gråtande tjejen ur bilen som skriker och skriker och skriker att hon vill ha hjälp. Killarna i sin tur skriker efter polis som springer över gatan, stoppar TAXIN och nu går mannen som kör bilen ut, den gråtande tjejen slår på mannen och plötsligt blir jag avbryten i mitt stirrande av en annan man, som knackar mig på axlen och säger "Titta inte. När det händer sånt tittar man inte man går bara iväg" .

För är inte det typiskt svenskt. Man tittar inte. Man går bara iväg. Det man inte ser finns inte, låtsas som att det regnar. Jag slutar titta när jag försäkrat mig om att den gråtande tjejen är i säkert förvar hos polisen.

Sedan tänker jag att om jag varit den gråtande tjejen hade jag inte velat att folk inte skulle titta. Att folk bara skulle gå iväg. Jag hade önskat en reaktion. Att folk hade öppnat ögonen för att SE vad det är som händer bakom stängda dörrar.