bebelle

Det är i chocktillstånd och med tårar i ögonen jag kommer på mig själv med att sitta här och tacka Gud eller vem jag nu tror på för att jag och Louise inte ligger på akuten med bortsprängda kroppsdelar ikväll. Ändrar genast mitt namn på msn. "Waiting for som action" känns inte riktigt rätt längre. Jag har fått action så det räcker och blir över.

Vi åkte idag in till Landskrona för att sola solarium för att vara lite fina på nyår. Efteråt går vi till busshållplatsen och eftersom det var en kvart kvar tills bussen skulle gå tänkte vi att vi går till nästa station så länge.

Kommer inte så långt förrän vi hör att massor av raketer smälls av i närheten och vi bestämmer oss för att vända och gå tillbaka. "Det säkra före det osäkra" säger jag.

Så vi sätter oss ner i busskuren och småpratar då en svart bil kör mot oss, stannar, vevar ner rutan och jag ser hur de slänger ut en påtänd raket mot oss (Nej, jag överdriver inte). Här minns jag ingenting mer än att jag och Louise kollar på varandra i en bråkdels sekund och därefter har vi sprungit ut ur kuren. Jag minns inte hur det gick till, kroppen bara rörde sig av sig själv.

Två sekunder efter att vi sprungit ut smäller raketen av i busshållsplatsen i en väldig smäll och därefter flyger den iväg längs marken och smäller av igen någon meter från våra springande fötter.

Jag gråter och skakar och likaså gör Louise, bilen har kört iväg men då den lika gärna kan komma tillbaka leder Louise mig därifrån eftersom jag var så chockad att jag inte visste vad jag gjorde längre. Mellan tårarna säger jag TACK, tack gode Gud för att de inte tände på den raketen några sekunder tidigare då den hade smällt på oss och kanske skadat oss för livet.

Mina fingrar skakar inte längre och tårarna har slutat rinna, jag ser mig i spegeln och uppskattar plötsligt varenda millimeter samtidigt som jag fylls av hat och frågetecken.

Vad hade människorna i denna bil för avsikt? att vi skulle bli spränga i småbitar? Tänkte de någonsin på hur konsekvenserna hade kunnat bli av deras handlande? Om en kvinna stått där med sin barnvagn eller en äldre person suttit där, hade de kastat ändå? Förstår de att de kanske inte hunnit ut som vi gjorde?

Jag hade velat ha personen framför mig,
jag hade velat veta hur han tänkte när han valde att göra så här,
och jag hoppas att det inte är fler i Landskrona som möter denna bil ikväll eller någon annan kväll. En liten del av mig önskar att de krockar in i en vägg och blir så pass skadade att de får sitta förlamade i en rullstol resten av livet.

Det var en oväntat stor skara som föll för mitt förslag och helt plötsligt stod vi där i kapprummet och sjöng don't worry be happy. Med lite övning hade det blivit underbart vackert! Men efter en halvtimme bestämde några sig för att denna låt är tråkig! och seg! va? Den är ju utan tvekan en av världens skönaste låtar. Och då dessa få personer var missnöjda fall allt plötsligt till marken då det var omöjligt att hitta en låt som faktiskt hela klassen gillar och kan.

Lisa, Caroline och jag satt i alla fall kvar alldeles själva i soffan och sjöng don't worry be happy i en liten protest efteråt och när Emma sedan säger "3 omega kommer inte att göra något framförande idag" i kyrkan muttrade jag och Sandy lite för oss själva - för det, om något, var tråkigt och segt.

Avslutningen blev ändå alldeles perfekt. När humorkommittén gick fram för att ha Campeons första och sista öråd satt jag och Sandy med tårfyllda ögon och försökte bortse från tanken att vi har så jävla roligt på Campeon och att det nu bara är några månader kvar...

Det är nog den enda skolavslutningen någonsin då jag inte känner att det är skönt att slippa skolan - för jag vill inte slippa skolan längre. Nästa gång jag vinkar hejdå till lärarna och sitter i kyrkan på avslutning är det för gott. Och när jag frågar Sandy om vi inte ska ta och besöka Campeons avslutning nästa år säger hon "Älskling, jag är i London nästa jul" och jag svarar genast "Nej!". Kära vänner! ni får inte flytta ifrån mig förstår ni väl! vi får inte splittras! Ni ska bo här hos mig så att vi kan ligga och kramas hela dagarna och aldrig någonsin bli vuxna.

Grow up or die är det som gäller om ett halvår. Känns det som. Fan.

Nu ska vi dricka vin hela kvällen, det kan sluta precis hur som helst.

Imorse när jag satte mig vid frukosten säger mamma "Vet du vad jag kom på i morse? du tar ju studenten om ett halvår! det är ju ingen tid alls! du måste börja planera nu vad du ska göra, om du vill plugga, resa eller jobba och hur detta ska gå till"

NEJMEN! det menar du inte. Den tanken har jag ju inte alls tänkt på, bara si så där miljoner gånger i minuten. Det enda jag har lyckats komma fram till är att jag inte vill ta studenten. Det medför på tok för lite positivt.

Jag älskar min klass, jag tycker våra lärare är underbara (oftast), jag gillar att umgås med 30 pers om dagen, jag gillar mitt busskort som tar mig vart jag vill i Skåne för ynka 450 kr per termin, jag älskar mitt studiebidrag och alla fina lov!

I juni slinker de sista studiebidraget in på mitt konto och efter det kommer jag aldrig mer ha pengar om jag inte jobbar. Jag kommer inte umgås med 30 pers om dagen där jag faktiskt gillar majoriteten och busskortet kommer kosta ca 1000 kr i månaden.

Men om jag jobbar och sliter så kommer jag till Australien. Och det är ju alltid något.

Nu ska jag lyssna på there's a lot of thing to do before you die och försöka sluta tänka på studenten "den lyckligaste dagen i livet" det känns inte riktigt så för mig just nu!

Det här med att bli vuxen alltså... jag tror inte att det är min grej.

Att äta (och sälja) godis för 120kr/h är ett jobb som passar mig utmärkt känner jag. Men efter sju timmars godisätande känner jag att jag ätit tillräckligt mycket godis för de närmaste tio åren.

Jag har även lyckats sälja som smör i solsken och jag fick trevligt besök av Louise & Joakim, som handlade till kraftigt rabatterade priser. Joakim gjorde även sitt bästa för att sälja in chokladdoppade kaffebönor till mina kunder, tackar vi för!

Nu,
borde jag springa ett varv runt Europa men pluggångesten behöver dämpas så det är bara att börja skriva om B-lymfocyterna och allt vad de nu heter igen?