bebelle

Jag ber er alla med hela mitt hjärta att gå in här: http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.394

Kolla på den bilden.

Kolla sedan ut genom ditt fönster.

Och du  behöver aldrig fråga mig varför jag vill flytta till Australien igen.

http://hd.se/landskrona/2008/03/23/ett-annorlunda-paasklov-helt-utan/

Det är ett jävla gnäll på REM.
Jag känner att jag måste få ur mig det.
Hur motiveras uppståndelsen runt detta band? Varför är de så hyllade, så stora?
Och varför har jag deras album i iTunes? Av misstag lyssnar jag på deras gnäll i ca 20 sekunder, sedan trycker jag upp iTunes i panik och tänker för mig själv "Men! håll käften!" Och byter låt. Andas ut. Inget mer REM, inget mer gnäll.

Idag har jag jobbat som servitris på ett muslimskt bröllop på örenäs slott där en helt otroligt vacker kvinna från Pakistan gifte sig med en Svensk man som först skulle konverteras! Eftersom de inte riktigt lever efter den svenska sup ner dig så ofta du kan traditionen serverades ingen alkohol what so ever (De frågade t.o.m. om det var vin i såsen). Det resulterade dock i ett väldigt lungt bröllop till min stora besvikelse men jag är rätt nöjd ändå eftersom det blev några efterrätter över som vi klämma i oss.

Man! Don't you just love the cake?

Jag får en kommentar av Louise som undrar hur kåt jag kommer vara imorgon. Imorgon nalkas det nämligen maskerad och jag ska vara ingen mindre än "Kåte Gun" efter diverse funderingar på att vara brödet till Filips korv, en feminist med fastklistrat hår under armarna, "yeah I know!" typen från Little Brittain eller någon annan festlig figur är alltså Gun den slutgiltlige segraren!

Två tvåor har varit snälla nog att låna ut leopardkläder och en peruk till mig då detta inte är något som vanligtvis hänger i min garderob. Jag testade hela kalaset nyss, målade mina läppar röda, särade lite på benen och sa "Jaaaahhhh" på de där, hm, fina sättet Gun gör. Det hela kändes ganska dumt eftersom jag inte riktigt känner igen den översexuelle tanten som stirrar tillbaka på mig i speglen. Men med något glas vin i kroppen tror jag att jag kanske känner mig mer hemma i rollen som Gun. Annars har vi en rollkonflikt att analysera eller har vi återerinrat färdigt den kunskapen nu kanske, campeons?

För er som inte alls hänger med, kan ni ju alltid kolla in Gun när hon snackar relationer på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=ZuKBXUO8m0A

Hur som helst! Louise, Gun kommer vara on fire imorgon.

Idag har jag sagt "Hej! Vill du ha lite påskgodis?" cirkus 200 gånger. Jag åt (provsmakade) inte ens en bråkdel av så mycket jag brukar göra och när jag fyllde lite påsar och tog hem funderar jag faktiskt på om jag verkligen skulle ta hem något godis. Jag bestämde mig för att jag skulle göra detta, men att jag ska ta med det till skolan och bjuda på mina kära vänner istället.

Framsteg vänner! Jag gör framsteg.

Jag har plötsligt förstått allvaret i skillnaden mellan hur mycket pengar jag behöver fram tills studenten och hur mycket jag faktiskt har. Den skillnaden är stor. Jääääätte stor. Så förutom maskeraden på torsdag stryper jag mina utgångar och shoppingrundor de närmsta veckorna och ska göra mitt bästa för att ersätta dem med  jobb.

Sen Killing Zoe tog ett dystert farväl av sin blogg har jag någon gång i veckan klickat mig tillbaka för att se om hon kanske ändrat sig. Och idag möttes jag äntligen av nya inlägg! ZOE ÄR TILLBAKA! Äntligen!

"jag super.

snart börjar jag knulla igen.

och jag skriver.
alltid."

Varje gång jag hör låten "Cheers Darlin" med Damien Rice önskar en liten del av mig att jag någon gång ska bli brutalt lämnad bara för att jag ska ha en anledning till att lyssna på den låten 100 gånger om dagen och verkligen känna innerbörden av den. Så att jag har en ursäkt till att dyka upp, full som ett svin, på killens bröllop och resa mig upp och säga CHEERS DARLIN på samma kaxiga och sköna sätt Damien gör.

Jag vet. Texten är deprimerande och ledsen blablabla men han sjunger den så kaxigt och argt att man inte kan låta bli att älska den. Och när han halv skriker "So what am I darlin?" får man gåshud för att det är så vackert.

"Cheers darlin'
Here's to you and your lover boy
Cheers darlin'
I got years to wait around for you
Cheers darlin'
I've got your wedding bells in my ear
Cheers darlin'
You give me three cigarettes to smoke my tears away

And I die when you mention his name
And I lied, I should have kissed you
When we were running in the rain

What am I darlin'?
A whisper in your ear?
A piece of your cake?
What am I, darlin?
The boy you can fear?
Or your biggest mistake?"

Idag ska jag, Louise och Adam åka till Landskrona för att bli intervjuade och fotograferade av LandskronaPosten.

Det är en helt vanlig fredag alltså.

Jag har nyss ätit tre tunnbrödsrullar med massor av smör i.
Det mina vänner, måste vara en del av meningen med livet.

Ni stackare som för evigt vigt era liv till att säga "Vitt bröd, usch. Jag äter aldrig vitt bröd. Det är onyttigt och jag tycker faktiskt att gröt är jättegott" ägnar jag en tyst minut åt nu.

Vitt bröd mina damer och herrar!
Vita tunnbrödsrullar utan kärnor, frön och skit!
Med massor av smör!
Det är ett recept på njutning de.

Fishy har svarat. Jag ska få intervjua honom.

Annars mår jag illa idag. Precis som igår. Och i förrgår. Och veckan dessförinnan och lite då och då de senaste månaderna. Vad är det för fel på mig?

Jag har skickat ett mail till Silverfisken.

Ni kanske inte förstår storheten i detta men tro mig, det är stort. Med hans ord och med hans liv lindande han mig runt sitt finger redan första gången jag läste hans blogg och nu ca 2 år senare är han min främsta förebild. Han lever det liv jag drömmer om och därför har jag nu suttit och sammanfattat ett litet mail till honom som försöker förklara det här på ett sätt som inte låter skummt. Syftet med detta är att jag hade tänkt att jag ska få intervjua honom till ett kommunikationsarbete.

Så håll nu tummarna för att det ramlar in ett mail från fisken till mig!

Sandy och jag sitter på huk bakom en bil bakom tivoli. Hon spottar på sin hand och trycker den mot min samtidigt som vi lägger upp planer om alla lögner jag alldeles strax ska förföra vakten med. Samtidigt ringer ordspråket "Med ärlighet kommer man längst" i mina öron. Jag torkar av min blöta hand på byxorna och säger till Sandy att jag ställer mig framför vakten och säger som det är i stället så får det bära eller brista.

Så med ledsna rådjursögon står jag sedan och ser så snäll ut jag bara kan och säger "Ja, jag vet att jag inte har åldern inne. Men det är ju faktiskt skillnad på åldern på pappret och åldern i huvudet!". Då kommer ett stort gäng killar som allihop hjälper till att övertyga vakten om att släppa in mig. "Kooom igen va! Hon kan ju inte stå här helt själv! Kolla på henne hon är ju snygg, så släpp in henne nu!" Och mycket riktigt blir jag insläppt.

Med Sandy, Lisa, Anna och Emelie som också charmat sig in på Tivoli dansade jag sedan hela natten. Då jag beställde kaffe efter kaffe istället för öl efter öl var jag pigg som en lärka och hade den bästa lördagskvällen på väldigt länge!

När jag sitter på en naturkunskapslektion och läraren pratar om atomer, jonbindningar, elektroner och annat livsavgörande försöker jag faktiskt, till en början, att nicka lite då och då och låtsas att jag faktiskt tycker att det här! Det här är precis vad jag är intresserad av. Hela livet väntar utanför skolan men inte vill jag leva det. Nehejdå, inte jag, jag vill sitta här. Och höra föredrag om atomer, jonbildningar och elektroner.

Men plötsligt tar den riktiga Isabelle över tyglarna. Jag glider lite längre ner i stolen. Lägger ner pennan på bordet. Och sakta men säkert tynar lärarens röst bort och jonbildningarna likaså. En liten figur på min högra axel väser i mitt öra att det inte är någon idé att jag ens försöker låtsas vara intresserad av något jag inte kan finna mer ointressant.

Det är då mina tankar far iväg. Jag kollar upp på väggen där vi satt upp en lapp för varje dag det är kvar till studenten. Lapparna som plockas ner ungefär lika snabbt som jag glömmer vad en elektron är.

På studenten kommer jag att gråta som aldrig förr. För visst är skolan fin, och visst älskar jag Campeon och visst är vår klass underbar. Lärarna är fantastiska med eller utan atompladder men det räcker nu. Jag är tillräckligt fullproppad med mer eller mindre intressant information och väldigt, väldigt angelägen om att börja leva ett liv i fullständig frihet. För från och med den 5 juni gör jag vad fan jag vill.

Smaka på den karamellen en stund.

Från och med den 5 juni gör jag vad jag vill.
Och det kan ni räkna med, att jag ska.

Ikväll känner jag för att stå med en öl i handen,
bland massor av folk.
Och dansa, oberört på något sätt. Gärna blundandes. Inget skakande på rumpan. Till musik som rå och ärlig och som får en lyfta ett par centimeter från golvet. Ungefär som EVA, som spelar på Tivoli ikväll.

Ses vi där?

Jag pratar med Harald som frågar om jag och Filip har flyttat ihop, för det hade hon hört från någon. Que? Jag undrar hur man lyckats knåpa ihop något sådant byggt på ingenting! Så om fler tror att posten blivit av med er inbjudan till min och Filips inflyttningsfest kan jag upplysa er om att vi inte har flyttat ihop.

I mina fantasier har vi gjort det tusentals gånger. Köpt möbler tillsammans, målat väggarna, bjudit över vänner på middag... Men i verkligheten? Not so much. När jag som den hopplösa romantiker jag är talar om "när" vi flyttar ihop talar Filip "om" vi ens kommer vara tillsammans i framtiden.

Min omgivning brukar ha en tendens att försöka plocka ner mig från mina höga hästar där jag lever i min optimistiska värld och har det fint med mina drömmar om ett perfekt liv. Som i morse när jag vaknade av satt solen lyste och det endast var tre månader kvar till studenten. Då var jag på riktigt bra humör. Skickade iväg ett feel good sms till Sandy som tydligen kände för att kasta in mobilen i väggen när hon fick det. Inte riktigt den responsen jag tänkt mig. Sakta med säkert skalas mitt humör av under dagen för att sedan köras över fullständigt tills jag sitter här, oleendes och undrar varför jag ens brydde mig om att vara glad imorse.

Nu vet jag inte riktigt vad jag försöker säga. Förutom att jag inte är glad men skulle vilja bli. Kan ingen göra mig glad?

Mode i all ära, men vem tusan kom på trenden att man ska skära sig i armarna, skriva dikter om att man hatar sitt liv, publicera bilder på när man gråter osv? Jag begriper det inte. Och jag begriper framförallt inte varför alla som gör detta endast är födda 1990 och frammåt. De är fortfarande unga och borde vara med sina vänner och ha kul hela dagarna istället för att publicera bilder på uppskurna handleder på bilddagboken och säga att de hoppas att de dör.

Visst var det en riktigt pest att växa upp ibland. Men inte så pass farligt att man önskade att man dog och skärde upp sina armar. Jag förstår att vissa kanske verkligen har det så pass jobbigt att de verkligen vill dö, men inte i så stor utsträckning som visas på bilddagboken.

En person som heter "punkochmassa", född 1990, har endast bilder på uppskurna kroppsdelar. På en bild har hon skrivit under:

"har gjort nått liknande :(

hatamigsjälv! hoppasjagdör!"

Om man nu mår så pass dåligt att man får för sig att skära upp hela armen, hur kommer man sen på att sätta sig vid datorn, gå in på google, hitta en liknande bild, ladda upp den på bdb och skylta med detta? Om man nu mår så jävla dåligt kan man väl prata med någon istället. Sina föräldrar, sina vänner, sina grannar, BRIS, vem fan som helst så länge ni inte gör reklam på bilddagboken över att ni mår dåligt.

För tillfället har jag på tok för många bollar i luften och på tok för lite bollkäsla för att hålla reda på allt. Min att göra lista är lång och avbockningen går för långsamt. Idag har jag i alla fall träffat min sömmerska som ska sy min balklänning och det hela känns kalas och imorgon öppnar vi vårat café på Campeon (finaly) så ta med er pengar och ett stort sötsug så är ni söta!

The Americans har nu åkt hem och det hela avslutades med en förfest hos Caroline som var slående rolig och lite smått galen. Vi lekte sanning eller konsekvens, spelade olika ölspel och hade det allmänt trevligt. Jag bjuder på en bild här där de två roligaste (enligt mig) amerikanarna Adam och Ryan syns samt Caroline. Resten av bilderna kan ni kolla in på facebook!