bebelle

När jag sitter på en naturkunskapslektion och läraren pratar om atomer, jonbindningar, elektroner och annat livsavgörande försöker jag faktiskt, till en början, att nicka lite då och då och låtsas att jag faktiskt tycker att det här! Det här är precis vad jag är intresserad av. Hela livet väntar utanför skolan men inte vill jag leva det. Nehejdå, inte jag, jag vill sitta här. Och höra föredrag om atomer, jonbildningar och elektroner.

Men plötsligt tar den riktiga Isabelle över tyglarna. Jag glider lite längre ner i stolen. Lägger ner pennan på bordet. Och sakta men säkert tynar lärarens röst bort och jonbildningarna likaså. En liten figur på min högra axel väser i mitt öra att det inte är någon idé att jag ens försöker låtsas vara intresserad av något jag inte kan finna mer ointressant.

Det är då mina tankar far iväg. Jag kollar upp på väggen där vi satt upp en lapp för varje dag det är kvar till studenten. Lapparna som plockas ner ungefär lika snabbt som jag glömmer vad en elektron är.

På studenten kommer jag att gråta som aldrig förr. För visst är skolan fin, och visst älskar jag Campeon och visst är vår klass underbar. Lärarna är fantastiska med eller utan atompladder men det räcker nu. Jag är tillräckligt fullproppad med mer eller mindre intressant information och väldigt, väldigt angelägen om att börja leva ett liv i fullständig frihet. För från och med den 5 juni gör jag vad fan jag vill.

Smaka på den karamellen en stund.

Från och med den 5 juni gör jag vad jag vill.
Och det kan ni räkna med, att jag ska.