Lite funderingar kring vår yngre generation
Jag är rädd för mina medmänniskor. Ibland vill man bara gå fram till vissa personer, ruska om dem och skrika: HUR? HUR TÄNKER DU? och framförallt VARFÖR?
Var nyss inne på den bilddagbok på internet man inte tror existerar. Det är en 14 årig tjej som har fyllt sina dagar med bilder på sig själv som hon tagit med en taskig cam. En bild föreställer henne själv när hon sitter och trycker ihop sina bröst i en väldigt urringad tröja. Detta toppar hon med en bildtext som frågar om vi tycker att hennes tröja är urringad samt att hon har tråkigt.
Samma sak när man går förbi nyblivna tonåringar med en cigarett i handen. De darrar lite lätt på fingrarna, tar snabba blåss om och om igen snabbt ut snabbt in. Det står skrivet i deras pannor hur äckligt och fel de tycker att det är. Men de liksom tvingar sig själva, måste ha uppmärksamhet, måste passa in, måste få bekräftelse, måste, måste, måste.
Hur gick det så fel i vårat söta lilla samhälle att en ung flicka sitter och visar sig på internet i en tröja som hon vet om är väldigt urrigand med all säkerhet. Varför vill hon ha urringningen bekräftad? varför känner hon att hon behöver göra så för att få uppmärksamhet?
12 åringar som skär sig i armarna och skriver kilometer långa texter om hur dåligt de mår kan man också lägga till i denna kategorin. I mina ögon är de en stor samlig vilsna själar i desperat behov av att få lite kärlek. Killar som vill veta att de är coola och tjejer som skulle behöva förstå att man inte behöver klä av sig för att bli älskad.
Vi var rätt sorgliga själva i den åldern, jag kan själv bidra med lysande exempel men nu känns det som om att de går över styr med sitt sökande på allt vad de nu behöver. Eller, är det bara jag som känner så här?
Var nyss inne på den bilddagbok på internet man inte tror existerar. Det är en 14 årig tjej som har fyllt sina dagar med bilder på sig själv som hon tagit med en taskig cam. En bild föreställer henne själv när hon sitter och trycker ihop sina bröst i en väldigt urringad tröja. Detta toppar hon med en bildtext som frågar om vi tycker att hennes tröja är urringad samt att hon har tråkigt.
Samma sak när man går förbi nyblivna tonåringar med en cigarett i handen. De darrar lite lätt på fingrarna, tar snabba blåss om och om igen snabbt ut snabbt in. Det står skrivet i deras pannor hur äckligt och fel de tycker att det är. Men de liksom tvingar sig själva, måste ha uppmärksamhet, måste passa in, måste få bekräftelse, måste, måste, måste.
Hur gick det så fel i vårat söta lilla samhälle att en ung flicka sitter och visar sig på internet i en tröja som hon vet om är väldigt urrigand med all säkerhet. Varför vill hon ha urringningen bekräftad? varför känner hon att hon behöver göra så för att få uppmärksamhet?
12 åringar som skär sig i armarna och skriver kilometer långa texter om hur dåligt de mår kan man också lägga till i denna kategorin. I mina ögon är de en stor samlig vilsna själar i desperat behov av att få lite kärlek. Killar som vill veta att de är coola och tjejer som skulle behöva förstå att man inte behöver klä av sig för att bli älskad.
Vi var rätt sorgliga själva i den åldern, jag kan själv bidra med lysande exempel men nu känns det som om att de går över styr med sitt sökande på allt vad de nu behöver. Eller, är det bara jag som känner så här?
Kommentarer
Postat av: Sandy
du är bra isabelle. jag gillar dig. och så är du jävligt snygg. bra är det med.
Postat av: B
Tack Sandy! vad fin du är!
Postat av: Victor
Vi kräver alla uppmärksamhet, och i dagens samhälle så springer vi runt och stannar inte upp en enda sekund och tänker på våra medmänniskor. Vi ger inte varandra den uppmärksamheten vi behöver. Jag menar vi är jävligt bra på att vara ytliga idioter som mår lite bättre när vi skriver "Hej, hur mår du?" på msn. Men inte fan ringer det någon till mig en söndagkväll bara för att prata.
Trackback
