bebelle

Det ringer i telefonen. The telefon. (Mina föräldrar tror inte på bärbara telefoner så vi har en vanlig, som finns på övervåningen, jag sitter på undervåningen)

I en kort sekund tänker jag faktiskt resa mig upp, gå upp för trappan och svara men jag kommer över detta snabbt. Jag tänker inte svara. 99% av alla som faktiskt ringer hem till oss, är telefonförsäljare, elever till mamma eller någon av deras bekanta. Det är aldrig telefon till mig. Och eftersom jag är ensam hemma finns det alltså ingen anledning att svara, om de vill få tag på just mig, kan de ringa min mobil.

Oftast låter det så här vid de få tillfällen jag svarar:
-Hej det är Isabelle
-Heeej jag heter blablablablablablablabla och kommer från blablablabla och ringer för att blablabla som är bra för blablablabla (5minuter senare:) har du Birgitta hemma?
Då hör man mamma viska Försäljare? Inte hemma!
-Nej tyvärr hon är inte hemma just nu.
-JAHA okej när kommer hon då? Imorgon? Okej. Har hon någon mobiltelefon? (de tror inte på mobiltelefoner heller) Inte det? okej. Kan jag nå henne på hennes arbete? Ingen bra idé okej, då återkommer jag en annan dag. Heeeejdå.
-Hej.

Telefonförsäljare - Hur tusan står ni ut med er själva?