Ett ovanligt möte
Jag styr mina steg bort från Kullagatan i ett väldigt tempo, endast klädd i strumpbyxor och tjocketröja. Såg mig själv, och framförallt min klänning i spegeln på H&M. Tänkte: va fan tänkte jag med när jag när drog denna klänning över huvudet imorse? Så jag tog av den och la den i väskan. Det har egentligen inte hit att göra det är bara en grej man kan göra som Björn Gustavsson säger.
Hur som helst, eftersom mina knän har bestämt sig för att göra oerhörda smärprotester så fort jag springer går jag så snabbt jag bara kan mot knutpunkten för att hinna med mitt tåg . Lyckas komma fram några sekunder innan dörrarna stängs, slänger mig andfådd ner i en stol och andas ut.
Mitt emot mig sitter en man i trettioårsåldern. Jag synar honom lite snabbt för att få en uppfattning om vem han är, tatuering på handleden, svartklädd, en chailatte i handen och en stor Walkman. Vem har fortfarande en Walkman? Tänker jag då jag ser honom peka på mina hörlurar. Jag tar ur dem ur öronen och han frågar vänligt om jag kan passa hans saker när han besöker "det hemliga rummet" Javisst! Säger jag och blir förvånad över att någon främmande person faktiskt litar på mig, nåja, så farlig ser jag kanske inte ut...
När han kommer tillbaka tar han upp ett plopp ur väskan, öppnar det, och bjuder på mig. Ja tack säger jag, ännu mer förvånad. Vem är denna människa? Han litar (Gud förbjude!) på människor och är dessutom inte snål!
Så vi sitter där och tuggar på våra plopp då "Nästa, Glumslöv" ropas ut i högtalarna och jag samlar ihop mina grejer. Då tittar han på mig igen, ler stort och säger "Du, ha ett bra liv".
Ett ovanligt möte med en ovanlig person. Van som man är vid att alla sätter sig på varsitt säte på bussen, inte säger ett ljud till varandra och absolut inte litar på någon går jag leende därifrån och tänker på hur lätt det är, att sprida lite glädje. Jag tänker på hur han endast har tagit del av 12 minuter i mitt liv men ändå lyckats lämna ett avtryck istället för att gå obemärkt förbi som alla andra människor man möter varje dag gör.
det är så kul med sånna personer, tyvärr är de flesta tysta & sköter sitt eget!
Nej vad roligt! Men det känns ändå så konstigt att tycka så, när det egentligen är så himla naturligt det han gör... Var i Italien i somras och blev sjuk, och när jag satt där på akuten blev jag oerhört..jag vill inte kalla det förvånad, men jaa, när alla människor där pratade med varandra, trots att de inte kände varandra alls. Och trots att det faktiskt är så naturligt så blir man ändå förvånad när människor faktiskt pratar med en, de som är helt okända. Tyvärr är det ju så. Och oj vad mycket det blev, hoppas det inte gör något;)
Hoppas att du haft en bra dag, och får en ännu bättre alla hjärtans dag imorgon:) Kram
