bebelle

Hud. Hud. Hud. Det enda som hjälper mot tankar är hud.

Det har aldrig tagit så lång tid för mig, någonsin, att läsa en bok som det tagit att läsa Diva och det irriterar och fascinerar mig att boken är så obegriplig. Kafkas Processen tog möjligen längre tid. En sån där bok folk köper och ställer i hyllan för att det ser fint ut att läsa Kafka. Det ser fult ut att läsa Diva men skenet bedrar! Få böcker har berört mig så mycket och fått mig att vika in en massa sidor eftersom där finns meningar som är så bra att jag måste läsa om dem igen och igen. "Det enda som hjälper mot tankar är hud".

Det var inte alls det jag skulle skriva om men det är det enda jag har i mina tankar just nu. Förutom våfflor såklart. Och huvudvärken som påminner mig gårdagen som egentligen inte ens är värd att skriva om. Baren var fin och musiken var bra, jag vill inte vara en vetabättretyp men just nu har jag inget annat val: Malplacerad på studentfest i värld jag inte längre känner för att tillhöra. När alla hade dratt utom jag själv (Hur kommer det sig att mina kvällar i Helsingborg slutar med att alla har dratt utom jag?) kollade jag försiktigt på klockan och konstaterade att jag hade över en timme att spendera ensam i den inte alltför tysta natten. Hör av mig till Oscar som är en vänlig, vänlig själ som kände för hämta mig.

Styr mina högklackade steg mot knutpunkten samtidigt som jag försöker stänga in mig i min egen värld tills jag avbryts av en TAXI. En TAXI vars bildörr öppnas av en tjej som skriker, gråtandes, SNÄLLA HJÄLP MIG! Innan jag hinner tänka något alls har två killar på gatan sprungit fram till Taxin på gatan och drar nu ut den gråtande tjejen ur bilen som skriker och skriker och skriker att hon vill ha hjälp. Killarna i sin tur skriker efter polis som springer över gatan, stoppar TAXIN och nu går mannen som kör bilen ut, den gråtande tjejen slår på mannen och plötsligt blir jag avbryten i mitt stirrande av en annan man, som knackar mig på axlen och säger "Titta inte. När det händer sånt tittar man inte man går bara iväg" .

För är inte det typiskt svenskt. Man tittar inte. Man går bara iväg. Det man inte ser finns inte, låtsas som att det regnar. Jag slutar titta när jag försäkrat mig om att den gråtande tjejen är i säkert förvar hos polisen.

Sedan tänker jag att om jag varit den gråtande tjejen hade jag inte velat att folk inte skulle titta. Att folk bara skulle gå iväg. Jag hade önskat en reaktion. Att folk hade öppnat ögonen för att SE vad det är som händer bakom stängda dörrar.