bebelle

Jag funderar mycket idag. På alla dessa människor som kommer och går i ens liv. Djup kärlek som plötsligt löses upp och djup kärlek som plötsligt dyker upp. "Tills döden skiljer oss åt" har varit ord som jag använt och menat, tills de fullkomligt tappade betydelse och mening eftersom jag tappat de människor jag sa så här till. 
Jag har stått och kramat vänner med tårar rinnandes ner för kinderna och vi har båda kollat varandra i ögonen och sagt att vi älskar varandra. Och jag vet att vi menat det. Men nu? Nu tillhör dessa människor det förflutna.

När jag älskade tills döden skulle skilja oss åt, var jag som absolut lyckligast. Jag hade funnit de personer som jag visste älskade mig och som jag älskade tillbaka. Men då den starkaste kärlek tog slut tappade jag lusten att älska. Jag förstod inte längre vitsen med att försöka komma någon nära när de ändå skulle ryckas bort från en förr eller senare. Det fanns inte längre någon mening med att finna någon då det gjorde för ont att förlora.

När någon säger att de älskar mig nu, förutom Filip och familj då, så fnyser jag och tänker "yeah right". Jag tror inte längre på det. Och det är inte förrän idag som jag kom på hur otroligt sorgligt det är. Jag vill också tro på kärlek, jag vill också ha vänner som jag hade förr, jag vill också vara omringad av människor som jag vet älskar mig, igen.