bebelle

Jag har lite beslutsångest över var jag ska börja berätta om mitt och Sandys dygn, det har hänt på tok för mycket på för få timmar.

Jag vet inte riktigt när eller hur det började men vi började i alla fall med varsin flaska vin och en jacuzzi på hotell Clarion. Därefter dansades det till alldeles för hög musik men Sandy sa Skit i det nu, ikväll är det rock'n roll. Några timmar senare styrde vi våra steg ut i dimman. Galenskaperna började precis utanför hotellet när jag säger Sandy, vi får inte bli för fulla ikväll och hon säger nänä och faller pladask ner i asfalten. Vi missade sista bussen till stan men kommer ändå dit tillslut under mystiska omständigheter.

På ströget hittade vi en man som sjöng Wonderwall och vi stämde genast in i vacker skönsång och inte fullt så vacker dans. Det tar inte lång tid förrän två killar stannar och joinar gemenskapen och därefter tar de oss till ett väldigt trevligt ställe. De frågar So, how do you want to feel tonight? Och vi svarar fucking mental! Vilket resulterar i att de lassar upp cosmos och snapsar i all oändlighet. Sen pratade vi, dansade och spelade fotbolls flipper spel av alla saker och timmarna bara flög förbi och det är här någonstans minnesluckorna kommer in. Vi träffade en ko som vi mjölkade och så otroligt mycket sköna människor att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Vi sprang genom gatorna och utförde konversationer med allt som rörde sig och så sjöng vi och dansade och snapsade lite till och och och jag kan fortsätta i evigheter.

När klockan slog 4 kände vi att det var dags att börja efterfesta i vårat hotellrum och började den oändliga jakten på en taxi. Men så råkade vi hamna utanför ännu en klubb då destination unknow slås på och jag bönar och ber Sandy om att vi bara ska dansa i 5 minuter till?

Hem kom vi tillslut och där börjar vi efterfesta som aldrig förr och att vi inte fick någon tillsägelse är ett under. Vid halv 6 hade vi lyckats komma ner i våra sängar och lite senare vaknar jag av att någon står och drar i mitt täcke och säger något i stil med att vi faktiskt inte kan ha två täcken? Borta som jag var log jag och somnade om. Idag fick vi veta att det var Sandys mamma som kommit. Hon hade först knackat, sen bett hotellet ringa till vårat rum och tillslut fått egna nycklar för att komma in. Lagom utslagna alltså...

Sandys sista ord innan hon somnade var Isabelle, du är snice.
Och man skulle kunna säga att detta dygn var ett helt otroligt sniceigt äventyr. Tack Sandy!