bebelle

Det är i chocktillstånd och med tårar i ögonen jag kommer på mig själv med att sitta här och tacka Gud eller vem jag nu tror på för att jag och Louise inte ligger på akuten med bortsprängda kroppsdelar ikväll. Ändrar genast mitt namn på msn. "Waiting for som action" känns inte riktigt rätt längre. Jag har fått action så det räcker och blir över.

Vi åkte idag in till Landskrona för att sola solarium för att vara lite fina på nyår. Efteråt går vi till busshållplatsen och eftersom det var en kvart kvar tills bussen skulle gå tänkte vi att vi går till nästa station så länge.

Kommer inte så långt förrän vi hör att massor av raketer smälls av i närheten och vi bestämmer oss för att vända och gå tillbaka. "Det säkra före det osäkra" säger jag.

Så vi sätter oss ner i busskuren och småpratar då en svart bil kör mot oss, stannar, vevar ner rutan och jag ser hur de slänger ut en påtänd raket mot oss (Nej, jag överdriver inte). Här minns jag ingenting mer än att jag och Louise kollar på varandra i en bråkdels sekund och därefter har vi sprungit ut ur kuren. Jag minns inte hur det gick till, kroppen bara rörde sig av sig själv.

Två sekunder efter att vi sprungit ut smäller raketen av i busshållsplatsen i en väldig smäll och därefter flyger den iväg längs marken och smäller av igen någon meter från våra springande fötter.

Jag gråter och skakar och likaså gör Louise, bilen har kört iväg men då den lika gärna kan komma tillbaka leder Louise mig därifrån eftersom jag var så chockad att jag inte visste vad jag gjorde längre. Mellan tårarna säger jag TACK, tack gode Gud för att de inte tände på den raketen några sekunder tidigare då den hade smällt på oss och kanske skadat oss för livet.

Mina fingrar skakar inte längre och tårarna har slutat rinna, jag ser mig i spegeln och uppskattar plötsligt varenda millimeter samtidigt som jag fylls av hat och frågetecken.

Vad hade människorna i denna bil för avsikt? att vi skulle bli spränga i småbitar? Tänkte de någonsin på hur konsekvenserna hade kunnat bli av deras handlande? Om en kvinna stått där med sin barnvagn eller en äldre person suttit där, hade de kastat ändå? Förstår de att de kanske inte hunnit ut som vi gjorde?

Jag hade velat ha personen framför mig,
jag hade velat veta hur han tänkte när han valde att göra så här,
och jag hoppas att det inte är fler i Landskrona som möter denna bil ikväll eller någon annan kväll. En liten del av mig önskar att de krockar in i en vägg och blir så pass skadade att de får sitta förlamade i en rullstol resten av livet.